Becketts kompisar är alla där: Molloy, Malone, Han som inte är nämnbar, Murphy, Watt, Mr Knott, Krapp...you name it. Man känner till de här typerna. De är så typiska. Könlösa stackare utan rim och reson som beter sig mest som herrelösa hundar. Går på lukten. As för det mesta. Här är de nu. Nånting har luktat och de har dragits dit. Det ligger där framför näsorna på dem. Skrovet. Gistet är bara förnamnet. Både på skrovet och stämningen. Alla vet vad en gisten stämning innebär.

Det är alltså just nu det där skrovet de tittar på. Då har vi scenen klar för oss. För ögonblicket ett båtskrov. Med tiden kommer saker att hända som gör att skrovet blir ett annat skrov. I grunden helt samma men ogrundat sett, helt annat.

Alla har blivit stående i vattnet och blivit dyngsura, somliga upp till knäna. Skrovet är verkligen nåt att undra över. Ändå är det ingen som frågar. Ändå är det ingen som ens kommenterar det de stirrar på.

Utom han, den Onämnbare. "Det är så det är" säger han självklart och storvulet. Han putar med magen på ett fruktansvärt äckligt sätt när han säger det, och inte bara en gång. Han säger det hela tiden, gång på gång, i ett kör, fram och tillbaka. Som en märkvärdig präst. Ja eller skomakare. Tjatar och tjatar tills de andra tröttnar och slår ihjäl honom.

Murphy som alltid vet vad som bör sägas, säger att "nu blev vi serverade ett skrovmål".