Jag gav dig först en ärlig chans,
du tog den lätt vid första glans.
Jag bar ditt namn med öppen hand,
men du lät rädslan styra ibland.

Du fick mig att känna mig så liten,
fast jag stod kvar, för snäll och sliten.
Jag trodde först att du var blyg,
men du ville hålla oss i smyg.

Du skämdes när jag sa ditt namn,
men sökte ändå till min famn.
Du skrev till mig i hemlighet,
men gav mig aldrig ärlighet.

När sanningen kom fram till sist,
blev all din värme kall och trist.
Du brydde dig aldrig som jag gjort,
och kastade vår andra chans för fort.

Sen bad du om en öppen dörr,
som om du älskat mig som förr.
Men tredje chans får aldrig ske,
jag tar mitt värde, du får se.

Du krävde mycket, tog mitt driv,
och gav mig ord som saknade liv.
Så nu får du stå kvar i skam,
för jag går vidare utan ditt namn.