Du väntar
i detta hål i rummet
som är tiden.

Morgonen glider bort
i duggregn …

(Röst 1, arg:) - Och hur vet du att tiden är ett ”hål i rummet”? Är det kanske snarare ett hål i huvudet det handlar om?
(Röst 2:) - Tänk om det är tvärtom, rummet är ett hål i tiden i stället, din poetmupp!
(Röst 3.) - Hör upp allihop, har ni aldrig hört talas om rumstid? Tänk på Einstein och fysikens vetenskap!

… och regnet är en dröm,
en skärva av livet,
som rinner bort
i rymdens morgnar och aftnar …

(Röst 1:) - Vad är det för goja, vad yrar knäppisen om!
(Röst 2:) - Det är ju licentia poetica, diktaren skapar fritt efter eget gottfinnande.
(Röst 3:) - Licentia poetica, haha! Det borde vara licensjakt på tokiga poeter!

[Här får redaktören gå in och precisera: om man konsulterar Alf Henrikssons oumbärliga Verskonstens ABC så framgår det att 'licentia poetica' avser ”diktares antagna rätt att avvika från normala språkregler, ordformer och ordföljder. Oftast är det frågan om anpassningar till meter eller rim:”

Går man på Henrikssons definition så avser inte 'licentia poetica' galenskaper i största allmänhet, vilket kritiken verkar avse gällande den här dikten.]

… och regnet blir en ström
som slutligen hejdlöst faller
och blir till intet
i malströmmen där tid och rum dör …

(Röst 1:) - Är det slut nu? Hoppas …
(Röst 3:) - Nej, han verkar ladda upp för slutraderna.

… De odödliga gudarna
sörjer vid de dödliga gudarnas gravar.

(Äntligen!)