Kan jag acceptera denna sommar
utan att bearbeta den;
låta den susa sin tysta tröst
i lövverk & insektssurr,
sirrla sitt sirliga silentium,
över dessa avsigkomna kroppar;
låta sommaren acceptera mig, oavsett?

Kan jag befinna mig i denna sommar
utan att bygga om den i svett & värk?

Kan jag släppa på de underförstådda kraven
på f.d. vänner
att ta tag i sina smärtor
och vrida sig ur sina skruvstäd,
för att istället önska dem en skonsam död
i sina ombonade järngrepp?

I min ålder
är det nästan alltid söndag i dosetten;
ett ständigt veckosluts sekulärliturgiska vilodag;
en slags tidlöshet i tidsåtgången,
av tiden åtgången, nästan förgången
i rasslet av Dr Schells farmakon
nerför de sju heliga ljusgårdarna
här på Tidsåt-gången 1 – 7
– för hur segt långsam varje dag
på väg genom veckan
än kan kännas,
har dagarna svunnit som i ett trollslag
när fingrarna trevar under lucka sju

Jag hör Messiah Hallberg
i Söndagsintervjun beskriva
hur varm & rörd han kände sig
när dottern på sin myndighetsdag
på kvällen kom över en stund med en kompis,
och hur denna naturliga kärleksgest
skulle finnas hos honom för alltid,
och jag känner hur denna gest
på omvägar är släkt med min 95-åriga mors gest
på sitt dödsläger,
när hon grabbade tag i min hand,
när jag skulle gå;
kysste den,
och sände mig vidare bort genom livstecknen,
själv gravt dödstecknad,
för att strax jordas som sot & damm

Ja, kan jag acceptera denna sommar
utan motstånd eller finjustering;
välkomna dess tysta tröst
i lövverk & insektssurr,
vila i dess sirliga silentium,
över dessa avsigkomna kroppar;
låta mig sommaraccepteras, oavsett?