du är inte där, du är inte här,
jag är här, sönderskuren
och som i en dröm drunknade jag
kanske i två ögon svarta som tjärn
eller kanske i något som inte är bra
men som gör att hjärtat mår bra,
den artificiella kärleken
och ändå, känslan
av att det fanns någon som jag
som aldrig blev hel
men ändå var hel
i allt det där trasiga,
jag kan se hennes spegelbild
men skärvorna är vassa,
de vill döda mig, jag är inte rädd
för att sluta existera
och ändå, känslan
av någon, precis som jag,
som inte kunde tala eller vara
på den här platsen,
som var tvungen till att försvinna
men samtidigt vara kvar
jag betraktar de svarta rummen
i mitt inre och därur krälar
de vars namn jag inte vet
men de skrämmer mig
för de vill mig illa
de viskar vackert
intalar mig
att jag är ingen,
jag skall vara ingen
ingen kommer se
den som är ingen,
inte ens du ser mig
för jag var aldrig här