I

Ett stycke barn faller
utan att
blinka; med tio armar tar det emot sig
innan fallet blir till nedslaget

en död mindre på världens
samvete
att samla drömmar och maror med
att konservera i burkar

II

I vildingars ögon
ter sig
barnet likt en komet fallen ur skyarna
stannar som en stjärna i luftens mitt

vildingarna bygger sina
sagor
runt ekar; med bitar av vansinne
utan att nämna frälsare

III

Natten faller likt barnet
utan
händer att ta emot sig med; gryningen
och skymningen betraktar

med sympati för djävulen
som utan
sällskap ensam sitter och begrundar
sin sällsamma världsbild

IV

och jag betraktade skeendena
som från
ovan, viskade; jag tycker om när du
rör vid mig; och du rörde

försiktigt som en fjäders
ljudlösa skrik
när den faller från den milda fågelkropp
som burit den så länge