Du var onaturligt lång, likt en överdimensionerad Disney figur.
Själv såg jag oftast ut som en Rumpnisse med mitt ostyriga hår och korta, små ben.

Dina matvanor var föresten osmakliga med kaviar och ost på varje smörgås.
Själv brukade jag skölja ned ett äpple tillsammans med Fanta ifrån kiosken bredvid.

Nattmänniska var du också.
Och liknade en återuppväckt zombie innan 12-slaget varje förmiddag.
Detta medan jag själv satte väckarklockan alldeles för tidigt.
Bara för att samanställa mina föreläsningar i ett färgglatt mappsystem.

En Mercedes hade du.
Röd och nylackerad.

Och där kom jag med min cykel.
Grön och rostig.

Så vad finns det att säga om kärleken egentligen?
Mer än att den beter sig som en tonåring med utegångsförbud
Och gör precis tvärt emot.