Jag hade velat lägga en vinge över dina ögon
med dina vackraste drömmar målade
på insidan i ljusa akvarellfärger
då din värld var lika krackelerad
som en uppgrävd vas från antiken

men sorgnätets täta knutar måste knytas upp
en och en innan dagarna åter kan ställa sig upprätta

och jag vet att inget skydd fanns att ge
och att tröstens arm var för kort
när den sanna vänskapens torn rasade
och brändes ända ner till grunden.

Du har klättrat på stegar med pinnar som brast
och snickrat nya med egna verktyg
och står nu åter stark med minnen och ärr.