Alla - fallna efter morfar får darriga händer.
Spiller ut - kan inte skriva läsligt för hand.
Det är ett problem som vi skrattar åt gemensamt.
Men vi gömmer det för andra.
Ingen bot finns - inte farligt.
Ungefär som öronsus - man får leva med det.


Vad händer om andra blandar sig. Man blir elak.
Ibland.

Sist det hände var vid frukosten i hotellets matsal.
En medelålders herre passerade mitt bord.
Jag skulle just äta mitt pan rich då han sade.

” Det var visst en våt dag igår. ”
Pekade menande på händerna som ökade i hastighet.

” Det är inte bakrus - det är en yrkessjukdom. ”

Han såg lite snopen ut - frågade vad jag jobbat med.

” Jag skötte slagverken i en orkester.
Inledde alltid med ” Brahms Ungerska klockspel
av Offenbach ” Den tyngsta klockan vägde tre kilo.
Det skadade högerarmens nerver.
Då spelade jag falskt och försäkringskassan godkände inte skadan. Därför fick jag vända bordet och med vänsterhanden sköta stora klockan.
Därför darrar jag på båda - lika mycket.”

Snopen - illa till mods tror jag - fortsatte han ut.

Servitrisen bar ut min bricka med kaffe och de söta
frukostkakorna i solen.

Såg sällskapet sitta och prata om min historia förstod jag.
Den manlige nummer två reste sig - kom bort till mitt bord - bad att få sitta ned.

” Jag vet lite om musik - därför vill jag påstå -
Bach har aldrig skrivit något om klockor.
Inte Offenbach eller någon annan som orsakar yrkeskador. Eller? ”

Jag svarade: ” Helt rätt - inte Bach utan Brams.
Vill Du höra hela historien? ”

Jo - det ville han gärna.

Jag började: ” Som Du säkert vet skrev Brams mycket med ungerska folksånger och danser i sina symfonier. Även lånade han musik från andra tonsättare. Han skrev variationer från zigenarmusik.
Förlåt - jag kom ifrån ämnet.
En natt i mitten på ardetonhundratalet stod Brams på bron mellan Bu´da och Pest. Under honom flöt Donau. På den tiden var det dödstyst om natten och han hörde det olika skvalpet som uppstod då i brofästen inte var lika breda.
Han hade till uppgift att skriva en ouvertyr till ett jubilerande universitet. Det blev en som han kallade ” Akademisk festivalsouvertyr. ”
I denna kan man höra toner från ” Hej tomtegubbar slå i glasen och Staffan stalledräng. ” Även tonerna från floden kom med som jubelklockor.
En gång hörde Offenbach detta - poppade upp det lite. Han använde det i sin operett ” Pariserliv. ”

Här upptäckter Egon Kjerrman det och sen blev signaturen i ” Sjunger hellre än bra ” - Allsång på skansen. Även under vårt jobb på
kryssningsfartyget Alexander Pusjkin. Seglade bland de Caribiska öarna. Vårt samarbete varade i 25 år.
Därför har jag kvar klockspelet i händerna. ”

” Jag ber om ursäkt på bådas vägnar. Ha nu en bra fortsatt semester. Vi hämtas om någon timma för hemresa. ” . sade den nu artige
mannen - återvände till sina vänner.

Det var väl han inte frågade något mer - då tror jag inte det hade gott att hålla masken.

Så gick de.

Vinkade farväl - jag höll upp handen - den vinkade själv.

Jag kunde höra Anny i sin himmel: ” Nu trivs han den ” lille ” - och ett gott skratt.
Hon har upplevt många gånger då jag fantiserat upp en historia för att få sista ordet.