Och hon visste att hon inte kunde
säga vad hon kände för det fanns inga ord
starka nog för att förklara,
Ofta fanns det inga ord överhuvudtaget.

Men visst förstod han.
För han var precis som hon förutom
alla tusentals saker som var annorlunda,
men dem såg hon aldrig.

För hon var bländad av hans händer
som rörde sig över gitarren och
önskade ibland att hon kunde få byta
plats med den.
Hon ville ha all hans kärlek.

Fast just denna gången satt de tysta i
en soffa och såg åt motsatt håll och ibland
på varandra.

Och sen blev det bara pinsamt så de
bröt nästan tystnaden fast
det var ett för stort steg så hennes
torra läppar jagade, mötte hans silkesmjuka.

Och hon skulle dra sig tillbaka,
men en hand i hennes nacke viskade
\'gå inte, jag vill ha dig precis så här nära\'
Och hon lyssnade, märkte inte hur allt
tystnade runt dem.
De levde sitt eget liv i några sekunder.

Och de satt så,
skrikande så högt att ingen hörde dem.
Med tårar i ögonvrårna för de visste att
det snart skulle ta slut.
Att ögonblick tar slut även om man blundar.

Och ingen förstod dem.

Absolut ingen förstod oss älskling,
Där vi satt i timmar på en sunkig soffa
med kärleken hängandes runt halsen.