Hon lyssnar på musik som
speglar hennes tankar eller
så är det dem som speglar musiken

Huvudsaken är att hon minns
allting som brukade vara vardag
med ett litet leende även om hon
aldrig vill tillbaka dit så längtar hon
ibland efter den desperata
gemenskapen,

Du vet en sådan som får
alla att slänga sig hals over
huvud efter något annat och
som känns som en förlorad arm
när man går därifrån.

Och trots det så vet man
att man måste göra det

Och plötsligt slås hon av alla
minnen och alla dagar som
spenderades i misär och hon tar
tre mycket djupa andetag

Och sen blundar hon och hoppas
att ingen såg skräcken i hennes ögon
och att ingen förstod varför hon
plötsligt inte ville se upp från golvet.

Hon vet att de undrar ibland.

Hur det kommer sig att hon blir helt tyst
att hon inte säger ett ord och
ibland inte kan höra omgivningen
och att hon stänger in sig i musiken
och bygger tjocka stålmurar.

Men de vågar inte fråga.

Om de bara vågat fråga