Den kalla februariluften klöste mig i ansiktet med sina vassa klor. Min puls ökade för varje kliv jag tog och mina andetag var korta och ytliga. Verkligheten runtomkring mig blev allt mer diffus och jag fick svårt att urskilja saker och ting. Men det spelade ingen roll längre. Ingenting spelade längre någon roll.

Jag halvsprang mot ingenstans. Gatorna var helt öde såhär dags. Inte för att det brukade vara så mycket folk ute annars heller, men klockan tre på natten var det definitivt helt tomt. De fina villorna med sina perfekta trädgårdar, de knotiga träden som sträckte sig mot den stjärnklara himlen och bilarna som stod parkerade lite här och var, allt flimrade förbi mina ögon så fort. Som om jag inte riktigt hann det. Svarta skuggor mot stjärnorna.

Jag ville bara bort, bort, bort. Bort från allt. Bort från honom.

Asfalten blänkte av himmelens tårar från tidigare ikväll. Jag saktade ner när jag närmade mig gungorna på min gamla skolgård. Här hade jag suttit så många gånger. Av ren utmattning och för gamla tiders skull satte jag mig i gungan som brukade ha varit ”min”. Genast kände jag hur mina jeans sög upp vattnet från sitsen, men jag orkade inte bry mig. Mina tankar var långt borta nu. Flaxade med starka vingslag i något parallellt universum. Jag försökte fokusera. Minnen från skolgården, det måste finnas så oändligt många. Det gällde bara att hitta något i registret. Försiktigt satte jag fart på gungan och började så sakta vagga fram och tillbaka. Jag höll krampaktigt om kedjorna, mina händer var stelfrusna och smärtan kröp som en ilning längs ryggraden.

Det var här Anna hade rökt sin första cigarrett i femman. Jag hade suttit på just den här gungan och tittat på. Frusit nästan lika intensivt då som nu. Fast då hade jag varit mer medveten om kölden. Nu existerade kylan endast som en vag förnimmelse långt borta bakom hinnan av bubblande tankar och känslor.

Det var också här jag senare hade haft eviga diskussioner med Tyra. Med henne hade jag kunnat prata som med ingen annan. Jag mindes hur timmarna bara hade flugit iväg. Hur det ibland kändes som om vi var en och samma person och hur vi inte ens behövde prata för att kunna tala med varandra. Och nu. Nu var hon så långt borta. Det var otroligt vad tiden kunde förändra mycket. Jag saknade henne så våldsamt, önskade att jag hade kunnat värma hennes frusna hjärta på något vis. Att jag kunde få henne att andas på riktigt igen. Som förr. Om jag kunde skulle jag vrida tillbaka allt och göra alla mina misstag rätt. Om jag bara kunde.

Jag stirrade rakt framför mig. Rätt in i de täta, snåriga buskarna som alltid hade varit hopplösa att bygga kojor i. På en sekund hade allt försvunnit från mitt huvud. Kaoset av tankar, känslor och minnen hade bytts ut mot ett totalt vakuum. Jag varken hörde, såg eller kände något längre. Det var som om jag befann mig i en ogenomtränglig bubbla. Distansen påminde nästan om berusning; jag iakttog allt som genom ett fönster, obenägen att ingripa. Jag flöt längre och längre bort, svävade i ett tomrum bortom alla svidande sanningar.

Jag vet inte hur länge jag hade suttit sådär när jag plötsligt kastades tillbaka till verkligheten. Hastigt reste jag mig upp och började planlöst vandra omkring på skolgården. Först efter några minuter märkte jag att jag grät. Inte sådär långsamt och vackert som i smöriga romantiska filmer, där tårarna stilla och vemodigt rinner nerför perfekta kinder, nej, det här var en annan sorts gråt. Jag hulkade, snorade och grimaserade om vartannat och sakta men säkert började mina sinnen komma tillbaka. Det var som om en bedövning släppte och jag obarmhärtigt tvingades att återvända till den rasande smärtan. Plötsligt var han där igen. Det där otäcka leendet och hans händer över hela min kropp. Min mage gjorde uppror, jag föll på knä och vände ut och in på hela mig och lät mitt inre välla ut över den nattsvarta asfalten. Jag lade mig ner på marken. Kylan trängde genom min tunna jacka på ett ögonblick, men jag förmådde helt enkelt inte resa mig. Jag blev liggandes och blundade hårt, försökte med alla mina krafter sudda ut bilden av honom som bränts fast på min näthinna. Men han vägrade försvinna.

Återigen smög han sig på bakifrån. Hans klibbiga händer runt min midja lämnade brännmärken och jag rös av obehag. Jag spände mig, försökte slita mig loss från hans järngrepp, men han hade full kontroll. De klistriga händerna trevade uppåt, kupade sig över mina bröst och masserade dem hårt och bestämt. Han tryckte sig hårt intill mig och kysste min hals. Jag vände bort huvudet och gjorde ytterligare ansatser till att slita mig loss från honom och bända upp hans armar. Försökte skrika, men rösten hade lämnat mig mun. Allt jag fick fram var ett väsande ”nej”.

Luften hade blivit tyngre och tjockare, svårare att andas. Varje andetag var en utmaning. Med varenda cell i kroppen försökte jag fokusera på att genom andningen hålla mig lugn, men kaoset var värre än någonsin. Mitt hjärta hade galopperat iväg och pärlor av ångest trängde fram i min panna.

Jag stod på kanten med tårna utanför. Fasade inför den bottenlösa avgrund som uppenbarade sig framför mig. Jag vågade varken röra mig eller andas. Verkligheten stod stilla för en halv evighet. Tillvaron darrade som ett ängsligt höstlöv i vinden. Jag ville inte försvinna bort. Inte här och nu.

Som genom ett under flög ett solgult minne förbi och satte sig på min axel. ”Minns du”, viskade det, ”Minns du när vi skolkade i åttan och åkte till Köpenhamn?”. Tyra, tänkte jag direkt. Visst mindes jag. Ditt rufsiga, ilsket röda hår som strålade i höstsolen och våra stelfrusna näsor. Det varma caféet som blivit vår räddning och Sören som varit vår ledsagare i de omöjliga kringelikrokarna när mörkret till slut fallit. Och jag kunde inte låta bli att le när jag mindes vilken utskällning vi fått och hur resten av klassen beundrat oss i en vecka. De hade inte förstått någonting. De hade tyckt att det varit upproriskt. De skulle ha vetat vad som pågick innanför dina kroppsväggar, Tyra. Om någon bara hade vetat.

Hon fick mig att resa mig upp. Försiktigt smekte hon min rygg medan jag borstade av gruset som invaderat varenda liten skrynkla i mina kläder. Jag spottade ett par gånger för att försöka få bort smaken av rädsla ur munnen och torkade bort snoret med min högra jackärm. Jag drog fingrarna genom håret och upptäckte att det var alldeles kladdigt att spya. Jag reflekterade inte över det; konstaterade det bara, kallt och känslolöst. Jag var ingenting nu. Han hade suddat ut mig.

På vägen hem hann gryningen börja måla morgonen i ljusare färger. Lugnet efter stormen, tänkte jag och ökade takten. Snart såg jag huset skymta, huset som snart skulle omsluta mig och vagga mig till sömns. Rädda mig från natten som hade varit den längsta i mitt liv.

Huset var fortfarande tomt när jag med skakande händer lyckades låsa upp och öppna dörren. De hade ännu inte kommit hem. Bra, ingen skada skedd. De skulle inte få veta något. Ingen skulle någonsin få veta.

Jag gick raka vägen till badrummet och lät mina kläder falla till golvet. Vattnet svedde min hud och jag skrubbade tills mitt skinn brann. Jag ville tvätta bort honom, utplåna vartenda fingertryck han lämnat på min kropp. Han skulle förintas.

Utmattad föll jag ner på sängen och lät mig själv sväva bort i det oändliga mörkret. Det var en tung, drömlös sömn som varade i många timmar.

När jag vaknade var det mörkt ute igen. Jag hade ingen aning om hur mycket klockan var, men antog att det var tidig kväll. Jag kravlade mig upp ur sängen och tände lampan. Klockans visare pekade på halv tre. Var det möjligt? Kunde jag verkligen ha sovit så länge? Jag tassade ut ur mitt rum och gick försiktigt nerför trappan och in i köket. På köksbordet låg en lapp på min plats: ” Hej gumman! Vi var inne och försökte väcka dig, men du sov som en stock. Mat finns i kylen om du vill ha.”. De var alltså hemma igen. Konstigt att jag inte hade märkt någonting.

Den mikrovärmda Korv Stroganoffen smakade klister. Jag tvingade mig själv att äta fem tuggor, men sedan förmådde jag inte mer. Jag stirrade ut genom köksfönstret. Gatlyktorna spred sitt dimmiga ljus över den sovande gatan. Det hade gått ett dygn nu. Ett helt dygn. Plötsligt anföll desperationen mig. Jag måste ut, jag kunde inte andas härinne. Jag rusade ut i hallen och hann få med mig nycklarna och en jacka.

Gatorna var lika öde nu som de hade varit för 24 timmar sedan. Men nu kunde jag se verkligheten klarare. Som om jag hade torkat bort smutsen från ett par riktigt skitiga glasögon. Så fort jag hade kommit utanför dörren hade desperationen lagt sig. Nu andades jag normalt och gick i vanlig takt. Mina tankar var stilla. Jag hade lyckats tygla dem genom att försiktigt smyga runt allt som kunde kopplas till honom.

Jag satte mig ner vid vägkanten. Gräset var blött men det gjorde ingenting. Härifrån hade jag utsikt över staden några kilometer bort. Jag hade alltid älskat Skånes öppna landskap. Ljusen glimmade där borta vid horisonten och skvallrade om nattugglor och stadens bultande puls. Jag blev aldrig trött på att sitta här och betrakta livet på avstånd. Det var alltid hit jag gick när jag ville tänka. Eller, som nu, inte ville tänka alls.

Fotstegen kom från ingenstans. Plötsligt hörde jag bara hur de långsamt närmade sig. Gruset knastrade lite under fötterna, stegen verkade ganska tunga. Nästan lite trötta och liksom släpande. Som om man haft en jobbig dag eller bar en alldeles för tung packning. Jag satt helt stilla, men blev nästan mer nyfiken på vem det kunde vara, än rädd. Så blev det tyst. Som om någon stängt av bandspelaren. Till och med alla småljud tycktes som bortblåsta. Alla nattljud.

- Du håller på att tappa greppet, sa en späd röst bakom mig. Jag vände mig inte om. Svarade inte, utan väntade på någon slags fortsättning, en förklaring.
- Du är på väg att ta klivet utför den där kanten. Jag tror inte du vet det själv, men jag känner det på mig.

Det var omöjligt. Det kunde inte vara hon, men ändå visste jag att det var det. Varenda liten del av mig visste det. Jag ville vända mig om, men det gick helt enkelt inte. Det enda jag kunde göra var att fortsätta betrakta stadens glimrande ljuspunkter och lyssna.

- Allt som händer i livet är en summa av tillfälligheter och beslut. Du kan inte rå över precis allt som sker men du kan heller inte släppa taget och bara flyta med strömmen. Beslut är centrala faktorer i livets spindelväv. Glöm inte det.

Och så plötsligt var hon borta. Jag vände mig om, men det var helt tomt. Ljuden var tillbaka och allt verkade precis som förut. Hennes ord ekade i mitt huvud. Dansade runt innanför mitt pannben och studsade mot huvudets väggar. Jag visste att det hade varit hon.

När en tid hade förflutit började jag så sakta dra mig hemåt. Det var fortfarande mörkt och jag hade börjat frysa lite. Kom att tänka på eskimåer och på att jag behövde nya skor. De här var så otroligt värdelösa på vintern.

Solens strålar väckte mig genom att reta mina ögon. Jag gäspade stort och satte mig upp i sängen. Det hade redan hunnit bli förmiddag.

Så kröp insikten försiktigt fram under sängen. Jag hann bara se hans ena knotiga hand innan han plötsligt hade kastat sig över mig. Han misshandlade mig, rev mig med nyslipad förståelse och visade mig bilder från kvällen med honom. Han skar mig och sparkade, slog okontrollerat omkring sig och lämnade mig till slut blödande i sängen med ett enda ord dånande i huvudet. Ett ord som stack i ögonen. Ett ord som man läser i tjocka svarta bokstäver på löpsedlarna. Ett ord som jag aldrig trodde jag skulle koppla samman med mig själv.

Min högerhand darrade när jag slog numret och tvekande inväntade signalerna. Jag tryckte luren mot örat och bet mig hårt i läppen. Men jag var inte rädd längre. Hon var hos mig nu. Satt vid sidan om och höll stadigt min hand, nickade uppmuntrande. Det här var rätt sak att göra.

Signalerna gick fram och jag hörde hur någon till slut lyfte luren i andra änden.