Hej, jag heter Greta. Och jag vet inte vem jag är.

Det började nog någon gång i fyran. När mina kompisar vände sig bort, bort från mig och bort från övriga världen. De var som mina övervakare, så fort jag försökte skapa nya kontakter så straffade de mig, trots att när jag var med dem så verkade de inte tycka om det heller. Oftast fick jag veta att jag hade gjort fel genom tystnad, total ignorering. Eller genom hårda ord på msn (senare förstod jag att de var för fega för att säga det till mig face to face.) Och det var där jag började förlora greppet om mig själv. Delvis blev jag starkare, jag lärde mig att vissa människor kunde man aldrig lita på. Men jag blev så osäker, jag hade gett dem hela mitt liv och nu stod jag där utan något liv över huvud taget. Jag hade inte kontroll över något, och mitt i allting skilde sig dessutom mina föräldrar. Det var kaos, kaos i mitt huvud, i mitt liv, i hela världen var det kaos.
Samtidigt som jag till slut lämnade de där människorna, fick jag en ny vän. Och det gick uppåt igen.

Hon var det bästa som någonsin hänt mig (och det är hon fortfarande), förutom det faktum att jag inte var det bästa som hade hänt henne. Hon hade ju redan sin bästis, Den Enda. Och Den Enda var inte jag. Så där gick jag och hoppades att de en dag skulle bråka, ett bråk så stort att den där enda försvann, och så skulle jag bli min bästa väns bästa vän. Den tanken levde jag på ett tag, tills jag förstod att det aldrig skulle hända. Då började jag kämpa istället, jag försökte verkligen vara till lags men samtidigt rolig och cool och spännande och allt det där som bara måste fungera. Jag vet inte vad som hände, de hade tydligen brutit ett tag och så kom de där orden, som jag hade väntat på I ALL EVIGHET. \"Du är min bästa vän.\" Tack. Jag hade vunnit, vunnit över Den Andra och visat mina före detta kompisar att jag visst kunde klara mig själv, ja, jag kunde klara mig BRA själv. Jag mådde bäst i hela världen.

Sen började jag prata med Den Andra, hon som jag föraktade så mycket, var så avundsjuk på. Och jag kom fram till att jag hade varit en idiot som inte försökt prata med henne tidigare. Hon och jag var så väldigt lika, lika delvis för att vi lyssnade på samma musik och annat trivialt, men mest för att vi.. Vi tänkte lika. Vi var lika. En kväll var vi lika. Och jag kan förstå varför de var och fortfarande är bästisar, de var lika varandra. Och jag var lika dem, och jag var med på ett hörn.

För några månader sen, i oktober kanske, träffade jag några nya personer. Och de bodde här, de var nära mig och tillgängliga hela tiden. De fick bitar av mitt hjärta, och när jag hade gett bort mig själv till dem, fanns det nästan inget kvar åt mig. Jag var olika personer varje dag, med olika människor. En glad, \'trevlig\' person med några, cynisk med andra. Det fanns inget mig. Inget mig själv att gå tillbaka till, inget \'egentligt\' jag. Och jag älskar er alla så mycket att jag tror jag spricker, jag har så mycket kärlek men så mycket hat, jag hatar mig själv för att jag inte vet vem jag är eller vad jag vill, jag hatar alla för att de inte älskar mig mest, för alla älskar mig men ingen älskar mig så mycket som jag vill att dom ska göra, och ingen älskar mig så mycket som de älskar alla andra. Det handlar om andra än mig, mitt liv handlar inte om mig själv. Om jag skulle beskriva mig själv någon gång skulle jag berätta mer om mina vänner än om mig, för de är mig.
Och jag älskar allt men jag hatar allt. Det var det jag ville säga.