och världen var ett monster
som lutade sig över min monter
där jag satt utställd som en artefakt

och tänderna glimmade som eggen
på vapnet på museiväggen
samurajsvärd, alldeles intakt

och i mörkret virvlade dammet
från all gammal museisammet
som täckt en bortglömd prakt

och jag trodde aldrig att världen
skulle hitta hit, utanförvärlden
till mig i min glasbarack


men inte ens glömskans sammetsmörker
kan trotsa det andra mörkret
det vassa mörkret, en svartklädd vakt
nej inte ens när jag låtsas
vara en artefakt, har jag någon makt
att stoppa glaset från att krossas