Se på den stjärnklara himlen med alla dess stjärnor. Se på månen. Se på de otroligt vackra, mönsterbildande snöflingor som faller ner från himlen. Se på gräset, löven och blommorna. Se på de ståtliga bergen med deras täcken av snö i topp... Se på allt detta...

Jag har funnit den verkliga glädjen. Ja, det har jag faktiskt. Hur?
För en tid sedan var jag långt ifrån så glad och tacksam som jag är nu. Då flöt livet bara på. Samma sak hände om och om igen, dag för dag... Livet var \"bara livet\". Det hade man, oavsett om man ville eller inte. Det bara fanns där. Ibland gick det upp, och ibland ner. Då hade jag missat vad livet verkligen var. Jag hade missat att säga \"tack\" för det jag hade...
Men efter ett tag verkade det som jag började förstå vad jag hade glömt att vara tacksam för. Jag insåg att livet inte bara var det som hände om och om igen, dag efter dag. Livet var så mycket mer.
Jag blickade upp mot himlen och såg alla dess stjärnor. Så vackert. Jag såg på hösten och alla dess sprakande färger. Så fint. Nu såg och hörde jag det som jag varken sett eller hört innan. Det jag tidigare hade tyckt vara fult, var nu vackert. Det som tidigare låtit dåligt, var nu som den ljuvaste musik. Jag kände stor tacksamhet över det jag hade. Jag hade ju livet.

\"Se på den stjärnklara himlen med alla dess stjärnor. Se på månen. Se på de otroligt vackra, mönsterbildande snöflingor som faller ner från himlen. Se på gräset, löven och blommorna. Se på de ståtliga bergen med deras täcken av snö i topp... Se på allt detta...\".
Det gjorde jag, och jag kände glädje. Glädje av att jag var jag. Glädje av att just jag hade fått livet. Tänk vad nära att jag inte hade funnits. Bara en liten förändring i historien och mitt liv skulle vara borta.
Livet är den dyrbaraste gåvan vi kan få. Den bör man vara tacksam över. Det är jag, och det kommer jag fortsätta att vara.