När jag var liten, bara tre år
ramlade jag ner i ett hav av nässlor
jag brände mig mycket illa

Jag grät högt och länge
min hud var alldeles röd
och alla blev så oroliga

Mamma har berättat hur ont jag hade
om hur hon fick trösta mig
och att hon smorde mig med salva

Efter några timmar var det lite bättre
kanske hade jag svårt att sova den natten
jag minns inget av det längre

Men jag tror att du minns
kanske har du också bränt dig
fast på en helt annan nässla

På en ros vars blad plötsligt brändes
en vacker sång vars ord sved i ditt bröst
och skadan blev större än min en gång var

Önskar jag hade en salva
sådan som min mamma hade
som tar bort allt det onda

Låt oss vara rädda om varandra
så vi inte bränner oss
vilda nässlor växer på känslornas äng