Skogen är fuktig av morgondaggen. Det är tyst. Helt tyst. Tystnaden bryts plötsligt av kraftiga hovslag.
Hingsten dundrar fram genom skogen. Aldrig har han sett något så skräckinjagande. När han sprungit en
god stund stannar han slutligen för att andas. Han var långt utanför området nu. Långt utanför esperanzo.
Han bannade sig själv för att inte ha lyssnat på de andras varningar. esperanzo var ondskefullt.
Men kanske kunde någon en dag tämja det? Endast tiden kan utvisa detta, och tiden har inte stannat än..

Hingsten hade vandrat länge och han hade blivit plågad av naturens alla gudar. Han hade förvillat sig i sandstormar, nästan gått under i vattenfall och regn och mycket mer. Han hade utstått de flesta plågor man kan tänka sig. Men han hade inte utstått den sista än, esperanzo. Efter att ha vandrat och lidit i många år kom han äntligen fram till en äng, en skog och en sjö. Här betade en flock, den största flocken hingsten någonsin sett. Ledarhingsten var stor, massiv och praktfull. Han hade full koll på sin flock och motstod alla faror. Ledarstot var det vackraste sto en häst någonsin skådat och hon höll av sin make och hela flocken levde i ett paradis. Hingsten levde med dom ett tag och han var glad och alla såren läkte. Han hörde sägner av de andra medlemmarna i flocken om ett område. Ett område som var ondskefullt. Det var en sägen som vandrat genom många generationer. En sägen om ett område som kallades esperanzo, förhäxat. De sa att ingen som någonsin vandrat in i området kommit tillbaka. Ingen visste vad som hade hänt eller vad som fanns där. Men det var ondskefullt och de varnade hingsten för att gå dit, men han lyssnade inte. Han ville se vad som fanns där och hans nyfikenhet tog över. Efter att i 3dagar ha samlat fakta om området gav han sig av. Mot esperanzo, det förhäxade området.

Efter att ha vandrat i 3dagar och 2nätter började naturen omkring honom bli allt mer mörk och dyster. Men han hade inte kommit in i esperanzo än, det visste han. När naturen var som mest vissen och mest dyster, då kände han ondskan krypa in i hans kropp. Vinden slet i de ruttna grenarna som knappt hängde kvar i träden. Han rös. Han förstod att ingen levde här, men så hörde han ett ljud. Ett fruktansvärt hemskt skri. Ett skri som inte var naturligt, det var så högt och i en tonart inte ens ett helgon skulle kunna nå. Alla hingstens muskler spändes och öronen klippte. Näsborrarna sökte efter lukter som kunde vara hotande. Pulsen stegrade och blodcirkulationen gick allt snabbare. Men han fortsatte. Rakt in mot mitten av området. Han trodde inte på myter. Han trodde inte på något onaturligt. Och det var hans livs största misstag.

När han nästan kommit till områdets mitt var han i en skog. Den mörkaste mest vissna och dystra skog han någonsin skådat. Det såg nästan ut som djävulens eget tillhåll, det var så mörkt. Även mitt på dagen var det mörkt som på natten inne i skogen. De täta granarna hindrade solens strålar att värma marken och det förblev kallt. Kallt och mörkt. Hingsten började nästan ångra sig för att ha kommit hit. Men hans nyfikenhet tog ännu en gång över och han fortsatte. Hans strupe brann av törst och han skulle ha gjort vad som helst för lite vatten. Vad som helst för en sjö tänkte han och som om en ängel vakade över honom såg han en bit fram något som glimmade till och han hörde ljudet. Det underbara ljudet av forsande vatten. Han travade den sista biten och glömde nästan bort var han var. Han stod och tänkte på alla sina fina minnen som han använde för att tränga bort de dåliga när han sög i sig litervis av vatten. Han lät den svala vätskan skölja ner genom halsen och ner i magen för att sedan lägga sig till ro.

När han druckit en stund började vattnet bubbla, det fanns ingen sol och vattnet vad iskallt men det såg ut som om det kokade. Det bubblade och fräste i mitten av sjön. Hingsten såg upp och tvekade lite vad han skulle göra. Han kände rädslan krypa allt längre in i hans kropp. Den riktigt borrade sig in igenom kött och ben. Precis när han tänkte springa därifrån såg han något resas ur vattnet. Han stod som förlamad kvar, skulle han äntligen få veta vad som fanns här?

Varelsen reste sig högre och högre upp ur vattnet och hingsten ville nu springa, han ville springa så fort han kunde. Långt därifrån. Men han kunde inte. Han stod lam kvar. Han kunde inte röra sig. Han hade aldrig någonsin sett något så skräckinjagande. När varelsen tog sig upp på stranden släppte hingsten och han sprang. Han sprang som aldrig förr. Varelsen gjorde hingstens ögon röda och hans rädsla blev större och större. Han sprang och sprang genom skogen och ut på de sen länge döda slätterna. Nu förstod han. Nu förstod han varför de hade varnat honom. Han bannade sig själv för att inte har lyssnat på allas varningar. Han ångrade sig för att han hade trotsat dom och han skulle göra vad som helst för att få komma därifrån levande. Men hans förra önskning som slog in var ju vad som utlöste det hela så han ville inte önska något mer. Det kommer inte alltid något gott med alla önskningar.

Hingsten hade snart hunnit springa långt men varelsen var fortfarande hack i häl på honom. Han hade nått den högsta smärtgränsen någonsin och hans fotspår färgades röda av hans tuktade hovar. Han sprang över berg och genom dalar med denna varelse efter sig. Han mötte ingen och det fanns ingen i hela världen som kunde rädda honom. Han var uthållig, men det var varelsen också. Det kändes som om han skulle ramla ihop när som helst men rädslan för att bli sliten i stycken fick honom att fortsätta. Om inte varelsen tog honom skulle antagligen utmattningen göra det.

Hans flykt verkade aldrig ta slut och han visste inte hur länge han skulle kunna tvinga sin kropp att fortsätta. Grenar i skogar rev blodiga rispor i hans skinn och hovarna var sen länge bedövade av smärtan. Han sprang och sprang, längre och längre. När de sprungit i den eviga jakten länge, då började naturen omkring dom se allt fräschare ut. Hingstens hopp tändes på nytt. Men varelsen fortsatte och verkade inte ens trött än.

Då de sprungit konstant i 3 dagar kände hingsten igen sig, hans rädsla var så stark så han hade orkat springa så länge. Varelsen var övernaturlig och hingsten hade börjat tro på det övernaturliga nu. Hingsten kände igen det gröna gräset, de evigt gröna träden och den otroligt vackra naturen. Han var i den stora flockens paradis igen. Nytt hopp tändes ännu en gång och han sprang vidare mot där han visste att flocken höll till. Han lät ett högt skri eka genom dalen och han hoppades att någon hörde honom.

Efter en kort stund som inte verkade spela någon mer roll än ännu mer evigt springande så hördes det. Den största ledarhingsten som man någonsin skådat, hans skri hördes över hela dalen och ekade länge kvar i bergen. Snart syntes även den massiva ledarhingstkroppen som tänkte beskydda sin flock, och hingsten sprang mot honom i hopp om att bli räddad.

När de kom tillräckligt nära för att även varelsen skulle se denna massiva ledarhingst som var där för att skydda sitt område saktade den ner lite, men inte mycket. Hingsten som nu blivit jagad i den eviga jakten länge sprang bakom ledarhingsten för att sedan ställa sig bredvid honom. Men ledarhingsten flyttade sig, han offrade hellre en hingst som inte hörde till hans flock än att han offrade hela flocken.

När hingsten som nu var väldigt utmattad såg vad ledarhingsten gjorde tappade han allt hopp och rädslan smög sig fram igen. Han satte fart och började springa igen, trots att han inte orkade. Tanken att han gjorde gott i att springa från flocken slog honom, han räddade dom ju. Eller?
Han sprang och sprang, igen. Denna eviga jakt där han hela tiden var bytet tycktes inte ha något slut och han fortsatta springa, tillbaka. När han såg vissna träd så gav han upp. Denna eviga jakt utan slut där han visste att han inte hade en chans. Han föll ihop och låg och kippade efter luft som han saknat så länge.

Varelsen kom mot honom i en fart som aldrig förr. Hingsten blundade och väntade bara på ögonblicket när han skulle slitas i småbitar och malas ner av de vassa tänderna.
När varelsen slutligen tog hingsten i munnen och bet ihop skriade hingsten av smärta och sen blev det svart.

Hingstens skri kan fortfarande höras i det förhäxade området, esperanzo. Det är bara att vänta på nästa gång. Nästa gång någon låter nyfikenheten ta över och besluta sig för att ta sig in till sjön där varelsen vilar för att vänta på nästa offer.
Detta kallas för en myt, men det kan ju vara en legend. En legend som vilar över esperanzo.