det året är
avlägset men ändå nära, som en stjärna
som verkar falla men som färdas
för långsamt för att närma
sig våra världar

det var lite sommar men mest höst, men vår törst
och aptit på livet var som störst
det där året vi bytte kust
västerut till ett annat öst

tvåtusenfem, det var då som britpopen lyckades få
nåt slags revival, och det var vi två
mot världen, på erövringståg
vi slukade allt vi såg

det året fanns inga tomma glas, inget hat
eller är mitt minne desperat
efter det som var
det som var du och jag


ibland drömmer jag mig bort ett tag, glömmer bort
att det var mitt drag, vill slita tag
i dig och skrika: det är jag
det är Sara
samma Sara som i Connemara
ja ibland så drömmer jag
glömmer jag
allt det där
som får dig att inte älska mig


eldprovet blev alldeles för lätt, vi hade förlett
oss in i tron att vi gett
allt, att vi hade sett
allt som fanns att se och bett
alla böner som fanns att be, för
eldprovet var nåt annat, den sista flamman
av kärlek, mycket starkare än den verkade
och vi gav tills vi inte hade mer, du ser
vart det kommer hamna

vad hade hänt, tvåtusenfem
och året därpå, skulle vi klarat det sen
om jag inte av feghet och kyligt regn…

vilka skulle vi vara
om jag inte av rädsla att hitta hem
hade bitit mig i tungan
i Connemara