Det doftar våt asfalt och de går genom stan. De äter glass på ett svultet sätt och skrattar åt varandra där de vinglar fram, sida vid sida. Glassen svalkande. Hans kinder blossande, heta. De ska hem till henne, dricka vin. De kommer att ha nyktrat bort det mesta av whiskeyn när de väl är framme.
Lätt berusad, lite av vinet, mest av henne, vågar han sig på att röra vid hennes kind. Han spelar hennes spel. Hon kan bränna honom men han rör inte henne. Ändå denna ofrånkomliga känsla av lycka och total närvaro. Bara med henne. Rummet är mörkt, det går mot slutet av sommaren, och hon har tänt stearinljus. För hans skull, vill han tro. De har på kort tid tömt en flaska rött vin - stickande, billigt - och han upplever det som tittade de tomma vinglasen på honom, uppfodrande. Hennes leende, hennes blick. Han lägger av ett nervöst skratt. Någonting hon sa var roligt, eller något han sa. Han håller inte isär begreppen längre. Hon säger att han kan sova över, själv håller hon redan på att somna. Hon ger honom en filt. Han är förpassad till fotändan, men ändå nära. Nära henne. Deras kroppar som möts. Oundvikligen, då sängen är så smal, ändå magiskt. Han förnimmer hennes fötter i sitt knäveck och hjärtat slår. Värmen. Hon sover nu, han betraktar henne. Hon är så stilla, så stillsam, så här, så nu och så hans, så länge hon sover. Hans ögonlock så tunga, ändå är han så vaken. Hur kan han sova med hennes kropp så tätt intill? Han vill leva det här ögonblicket igen och igen. Han vill bevara, etsa fast kroppskontakten i sitt inre. Minnet av hennes fötter i hans knäveck