Intro. Du ska få lämna nu. Du ska få komma ifrån staden som inte tror på dig och flytta till det stora, där alla får plats. Din nya lägenhet är liten och brun. Din mamma hjälper dig att bära kartonger. Sen lämnar hon dig där. Du sitter en stund på linoleumgolvet och gråter. Det är då du hör det för första gången. Grannen ovanför klinkar piano. En gammal jazzstandard, Night and day. Du har hört den på någon av pappas skivor. Du tycker det är charmigt.

I stycke två har du börjat lessna. Lessna på staden och det bruna och alla nekande brev. Nekanden överallt ifrån. Nekanden från Willys och Åhléns och det där lilla fiket på Söder. Nekanden från Bonniers och Nordstedts och Modernista. Nekanden från hon med dreadsen, hon den söta och hon från Iran. Nästan mest har du lessnat på grannidioten ovanför. Kan hon bara en låt? Och måste hon spela nätterna igenom? Sömnbristen rödspränger ögonen, för du kan inte koppla bort, du måste lyssna. Vad är det hon trycker på?

Tredje stycket är ett detektivarbete. Du bryter dig in i jazzidiotens förråd. Du vill ringa in henne. Du är svettig och arbetslös och trött. Du har slutat gå ut, slutat tro på det där med att lära känna. Du ska suga på ensamhetseländet – och så ska du ringa in henne. I. Andersson. Du vet att det är en hon. Du frågade grannen under. Du hittar brev. Du hittar gamla jazzvinyler med bleknade fodral. Breven är en korrespondens mellan henne – Isa? Ida? något ditåt, du kan inte riktigt tyda handstilen – och en Jens. Det är kärleksbrev, till en början. Mot slutet är tonen bittrare. Svalare från hans sida. Någonting om en Lena. Du undrar varför hon har alla breven. Längst ner i högen en gulnad dödsannons, och du förstår. Du hittar en anteckningsbok också. Läser lyckliga kärleksår med klubbar och mikrofoner. Läser om en karriär som pekade uppåt. Läser om förlovning och äktenskap. Läser om familjeliv i fölrortsvilla. Läser om en nästan besatt förälskelse. Läser om svek och alkoholintag och dekandens. Låter dig slukas av hennes öde. Glömmer dig. När du är färdig lägger du tillbaka allt. Prydligt.

Fjärde stycket är en upptrappning. Det är temat, fast mer dramatiskt. Du lever på havregryn, sprit och kaffe och skriver med frenesi. Om nätterna är du vaken och lyssnar på klinkandet ovanifrån. Du byter aldrig kläder, utan lever i din morgonrock. I takt med fingrarna på tangentbordet tuggar du dess midjerem. Hallmattan täcks av inkassobrev, men du tänker inte bry dig. Det luktar ungdom, motsättningar och slagsmål när du öppnar vädringsluckan. Jävla förortselände! Bodde du i innerstan vore det ett annat liv. Det knackar på din dörr.

Femte stycket är improvisation och alla instrument måste ha solo. I improvisation har man tillåtelse att använda de blå tonerna. The blue notes. De som skär sig mot ackordet, de som skaver. Knackningarna skaver dig nu och du kan inte förstå tystnaden från våningen ovanför. Att inte ens slutackordet ligger kvar som en matta. Fast det ackordet har ännu inte slagits an. Låten är inte slut och det vet du. Knackningarna tilltar i styrka och du måste öppna, måste möta henne nu. Ida, eller Isa. Försiktigt smyger du ut i hallen. Så tar du ett djupt andetag, öppnar dörren och där står hon. Jazzkvinnan. Isa. Du är helt säker nu på att hon inte heter Ida. Man heter inte Ida och ser ut som hon. Ida var hon den blonda som aldrig lämnade dig ifred. Ida var hon som ristade könsord i lacken på din skåpsdörr under gymnasiet. Ida var hon som såg till att du var den det stirrades på i korridorerna. Ida var inte tilltalande någonstans. Isa däremot är en lång, slank, till synes mejslad, kvinna. Du gissar att hon är i sjuttioårsåldern. Eller, du behöver inte gissa, du har ju läst henne. Anteckningarna. Hon. Hon har flätat det långa, vita håret och lagt det över vänster axel, ner över bröstet. Hon är klädd i ett långt, ärmlöst, blått nattlinne. Axelbanden vilar på hennes nyckelben och du vill ha henne. Du ska erövra henne och hon ska inte säga nej. Du är trött på nej. Högen med alla artiga nej från hundratals arbetsgivare, från alla flickor som inte älskat dig, skaver mot insidan av din hud. Skaver. Inte spännande och vackert, som de blå tonerna. Skaver som en påfrestning. Inga fler nej. Definitivt inte ett nej från kvinnan som stulit dina nätter. Hon står i skuld. Du ser på henne och tänker dig hur du ska slita sönder hennes nattlinne för att komma åt den varma hud som finns innanför. Du tänker dig hur hon ska smaka salt och hur hon ska ta emot. Njuta av att bli fri sin skuld till dig. Iskall är du.
- Jag ska ha din fitta, jazzkvinna, säger du. Jag ska ha den som betalning. Det är dags att du
betalar mig för alla nätter du stulit.
Sen tar du av dig den tuggade morgonrocken. Du luktar ingrodd svett och du minns inte när du senast tvättade håret. Ändå känner du dig vacker. Det är tydligt att du äntligen förlorat de där extra kilona kring magen. Misären klär dig. Du finner din genomskinligt vita hy och din avmagrade kropp sensuell. Isa bara ser på dig, storögt. Glor, skulle man kunna säga. Som om hon inte förstått vad det är du vill, som om du inte gjort dig tydlig nog i dina avsikter.
- Fitta? Säger hon. Fitta, titta, hitta, sitta.
Och så fnissar hon. Liksom ett barns bubblande fnitter trillar över hennes läppar.
- Min mamma sa att hon skulle köpa ägg, säger hon sen. Har du sett min mamma? Har du ägg? Varför är du naken? Ska du bada?
Du står oförstående och överkörd. Det var inte såhär det skulle bli. Inga nej, inga fler motgångar. Durackord. Tradjazz. Gladpop. Inte det här. Plötsligt äcklas du av henne. Eller av dig själv? Varför måste ditt sexobjekt komma med sin senildemens och solka dina fantasier? Att begära någon som tror att hon är fem är väl närmast jämförbart med pedofili? Flickan, som är en sjuttioårig kvinna vid namn Isa, fortsätter titta på dig. Uppfodrande.
- Har du saft?
Och visst har du saft. Du går ut i köket och häller upp ett stort dricksglas päronlikör åt henne. Ilsket, frenetiskt. Hon ska få saft.
- Här lilla vän. Och se till att du dricker allt. Det är viktigt med vätska.
Och Isa dricker giriga klunkar. När hon svalt ser hon på dig återigen. Nu med en blick som inte längre är barnets. En sylvass, orubblig. Kåt?
- Jag har alltid velat veta hur en flicka smakar. Har velat ta en flicka. Kanske särskilt dig. Lena med de slanka bena. Det skulle Jens gilla. Om jag också erövrade hans erövring.
Skrattet igen, fast ett kallt, ekande, hätskt.
- Kom då, fortsätter hon. Eller vill du kanske bara känna på ena sidan av mitt äktenskap?
Och för att hon ber om det – faktiskt ber hon om det – kliver du ur de svarta trosorna. Går du fram till henne och tvingar ner henne på knä. För du hennes huvud till ditt kön. Väser du.
- Varsågod. Smaka mig. Gör det för Jens.
Du känner hennes andning smeka dig. Känner könets berusning, könets längtan. Du gnyr kvävt och väntar. Väntar på den sträva tungan. Väntar på våldsamheten det hätska skrattet utlovade. Du står naken och förväntar dig. Du önskar att ditt ansikte var närmre så att du kunde dofta henne. Du tänker dig att ni ändå snart kommer att ligga bredvid varandra. Att hon snart kommer att tvinga dig ner på golvet och kräva dig, såsom hennes tonfall gjort. Men ingenting. Istället reser hon sig. Och hon är en gammal kvinna nu. En faktisk sjuttioåring.
- Ursäkta mig, säger hon. Jag undrade bara om jag kanske kunde få låna en tepåse?
- Mitt i natten? Du kom för att låna en tepåse? Vem fan är du? Vad är det du vill?
- Va? Nej, förlåt. Jag tror inte jag förstår riktigt. Jag måste ha väckt dig. Det är bäst jag går.
Hon öppnar dörren. Precis på väg ut vänder hon sig mot dig och anförtror dig.
- Han ville inte ha mig vet du. Han lämnade mig för en blue note. Han ville ha det som skar sig, något lite spännande. Jag var tersen, eller kvinten. För tråkig. Vi var ackordet, men han ville ha det som skavde.
Temat har gått om och om igen, men nu kommer slutet. Codan. Hon gick och du blev kvar. Du pulserar fortfarande, medan du hör henne gå uppför trappan och in till sig. Någon sekund passerar och så börjar klinkandet igen. Du skrattar. Improvisationerna är slut och nu ska stycket knytas ihop - hur är redan fastställt. Kontrollera allt. Du öppnar fönstret på vid gavel, för att släppa in nattens svalka. För att fylla lägenheten med natt. Det räcker inte. Det enda rummet är klaustrofobiskt litet och du måste ut därifrån. En av anledningarna till att du köpte lägenheten var de djupa fönstren. Du kunde sitta i dem och titta ut på livet. Nu sätter du dig istället på huk i öppningen och drar in gamla avgaser och förortsdamm. Så breder du ut armarna och kastar dig in i natten. Night and day, night and day, night and day. Radera.