Den dystra ensamheten som fyller mitt liv,
tynger ner mitt hjärta.
Tomheten som den skapar dag efter dag,
kan ingen förhindra.
Inte ens dina ömma kyssar,
dina mjuka smekningar,
kan minska den stora tomheten som finns inom mig.
Den finns där, ensamheten, som hela tiden gör sig
påmind om sin tillvaro.
Den vet att den inte kommer att försvinna,
att den har en trygg plats i mitt inre,
där den utplånar all glädje som finns inom mig.
Ensamheten vet att de känslor
som jag behöver för att känna glädje igen,
aldrig kommer att inträffa.
Känslor som att vilja vara behövd,
veta att någon lyssnar och förstår mina innersta tankar.
Men alla ömma beröringar som du ger mig utav kärlek
botar ändå inte min ensamhet.
Men dina ord,
dina känslor kunde få den att försvinna för evigt.
Ensamheten kunde släppa taget om min tyngda själ
och jag kunde fyllas av värme och glädje.
Glädje till livet,
till kärleken som jag har för dig.