Det är dags.

Snart ska mitt eviga oväder luckras upp.
Efter tio långa år ska de mörka molnen skingras, och regnet upphöra.
Ensam står jag sedan förvånad, med solbrillor i mörka natt
Kanske hade jag förväntat mig mina drömmars skatt, en het sommardag under en skuggig hatt.
Men icke, här står jag nu i kylan och huttrar.
Men inte särskilt besviken
För liksom ett frö gror i den fuktiga mörka jorden, gror dagen i varje natt.
Jag står ensam i mörkret, övergiven av min barndoms trygghet. Sviken av mitt varma bo. Men jag ler, för jag är redo att pröva mina vingar, redo att kliva ur min gamla slitna sko.