som ett barn som låtsas sova
staden försöker knuffa mig
med betong
en sång om
det förflutna och framtiden
som bara hus kan sjunga
men i asfalten gömmer sig
min nyföddsjäl
den är väl inslagen
i tidningspapper
och villaförortens björkdungar
avgasluften smeker mig
full av svek
som en lek
med allt mitt allvar
men som ett barn som låtsas sova
gömmer jag min själ från dig
från de tusen
betonghusen
från staden och staketen
och jag svävar, och jag lovar
att du aldrig mer ska hitta mig
jag har glömt vår affär
och ovan där
flaxar fåglarna
som kommer
för att lära mig
att sjunga