Du sätter på kranen tar fram ett glas och dricker. Du dricker och dricker och dricker och dricker.

Du spricker. Du sprack. Vattnet forsade ut ur din söndriga kropp. Rann ner i stora djupa floder genom staden. Du följer med. Du följde med. Du drunknade och dog men kom upp till ytan igen.

Du flyter i dagar tills din snart oexisterande kropp flyger upp på land med en lätt vindpust som var ganska stark. Du är hemma igen. Ditt hus är likadant fast i annan färg. Målaren på andra sidan staketet fick ett lätt infall då hans fru bad om skilsmässa. Du går in på ditt rum och lägger dig ner i sängen. Du reser dig upp för du har ju ingen rygg. Du ramlar ner igen för du har ju inga ben.

Du flög in i köket, med hjälp av den där svaga vindpusten som var ganska stark. Eller var du lätt?

Du grubblar på svaret medans du sätter på kranen i köket. Utan att du vet det har du återigen tagit fram ett glas. Men den här gången dricker du inte. Du börjar tömma ut vattnet på golvet medans du tyst skrattar för dig själv. Du häller och du häller och häller tills huset är fyllt med vatten. Du drunknar och dör men kommer upp till ytan igen. Av en väldigt stark vindpust som var ganska svag ändå, flyger du genom hålet i taket upp på skorstenen. Där sitter du och väntar. Du väntar på att dina armar ska flyga på plats så att du kan vifta bort fåglarna som äter av ditt hår. Du är en fågelskrämma som ingen är rädd för. Din rädsla ligger i dig själv.