Innan man griper det man tror sig begripit
behöver man luta sig en stund över kanten
för att se vad som gömmer sig därunder,
skala av sig sitt rundade ego för en stund,
men ändå behålla kärnan, för att sedan återvända,
skaka om, närbetrakta, omskaka X gånger till,
ungefär som ett barn som undersöker en snöande plastkupol.*)

Först betraktande snöflingornas skönhet,
när de sakta singlar mot ögats iris,
därefter upptäcka renen som travar därinne
och med fantains hjälp skrider klöverljuden
ut genom glaset för att nå den fantastiska fantasins
outömliga inre pooler som med ett ohörbart knarr
öppnar maginsport mot en rymd utan gränser.


*) vad sådana nu har för namn? Obs. \"plast\" - ingen liknelse som härrör till dikten som låg som underlag för dessa raders tillkomst.