välkåmmän till svärje
sa de
när jag var fyra
och kräktes i min nya, vita pälsmössa
det lät alltid som om de sjöng
de där underliga människorna
i landet bortom vattenpölen
som var för djup för mina gummistövlar
de där röda
med prickar
och mamma kunde aldrig lära sig att säga
sju
så hon sa "sex.. nä förresten, jag tar en till"
jag sa inte så mycket alls
saknade mest pälsmössan
och jani
hemma på min gård
på andra sidan vattenpölen
som var för djup
för prickiga gummistövlar
och vår å
som rann tvärs igenom vår äng
där vi lekte
och jag var precis som han
janis mamma gifte om sig sen
med nån man
som var gravt alkoholiserad
och det sista vi hörde
var att han satt en kula i huvudet
på varenda medlem
i sin nya familj
medan de sov
den nya mannen alltså
inte min jani
min jani sitter kvar vid ån
som rann tvärs igenom ängen
på vår sida av vattenpölen
och jag var välkåmmän till svärje
men hittade aldrig hem