Vi finner barnsligt påhitt
någonstans
i historien och vi hittar
en bortglömd grav i en
dunge där en blå
fågel visst blivit begravd
efter att ha legat i
frysen i två år

(de som ägde fönstret fågeln
flög in i kunde inte begrava
fågeln först för det var käle
i backen och sen hade de
kanske inte tid).

Jag känner hur min värld
snurrar till sig
men jag kommer aldrig
falla och det vet jag säkert,
jag har ju balans.
Jag hör steg som närmar
sig och folk som skrattar i
otakt så det skär lite i
mörkrets egna toner.

Vi slutar nog snurra snart ändå.