Han tog hennes
komplex och kastade dem
i marken så att de sprack upp
och började blöda
måndagsvrede. sen tog han alla
hennes svek och lät dem falla ner
i den mossbeklädda brunnen uppe på
höghustaket där hon en gång
hade låtit sig själv falla.
efter det tog han bort
synderna med tvål, vatten och grönt mirakel.

och hon log lite mer i regnet, lite mer
på sin huvudnamsdag och lite mer när han
dansade iväg längs hennes
drömmar var dag.

men sen dog ju
kärleksbreven och
något lika sentimentalt
som polcirklarna
fanns så fort
de öppnade händerna.
















(det gör ont när något fint
får ett ofint slut. alla vet.)