Jag känner ett barn,

och jag är hans.



Våra blixtar korsas ofta

för han är glöd

och jag är krut.



En liten liten arg pissmyra,

precis som jag,

fast mindre för han är bara fyra.



Ett tunt streck bara

snabbt som vinden

med blonda lockar virvlande efter sig.



Mitt barn är en vacker sommardag

med överhängande risk

för häftiga åskstormar.



Tigerprinsessans

tigerunge.





Och jag kan bli så trött

på att aldrig få vara ifred,

aldrig vara min egen,

kämpa och bråka om allt,


min uppgift dock

i renaste kärlek är skriven

att

finnas där

och att skydda -



precis lagom,



fånga upp och blåsa bort

det onda.

Med vördnad ta emot

de blötaste pussar, kottar, en förtrollad sten -

via hans sinnen återupptäcka

dolda underbara ting.

Och det verkliga miraklet är

att då jag tappar fotfästet,

är det hans lilla kropp, hårt i min famn,

som tröstar mest.





Jag känner ett barn,

och vi är som ett...