Jag går längs vägen, tror att ingen ser, jag hoppas att ingen ser i alla fall.
Fast samtidigt, varför skulle jag hoppas det? Jag går ju här, finns här, de kan väl lika gärna se mig då jag finns.
Det skulle nog ändå inte vara så mycket att se, det är ju bara jag, bara lilla jag.

Jag är stolt över den jag är men frågan är nog vad de andra tycker, vad och vem de tror att jag är.
Men jag är ju stolt, varför skulle jag bry mig om vad dom tycker. Jag är jag och så är enkelt är det, det är väldigt enkelt.... eller är det det?

Svaret är nej, det är aldrig lätt att vara sig själv men man vänjer sig vid det efter ett tag.
Man blir van vid blickar, inbillade samtal bakom ens rygg och höjda ögonbryn.
Man vänjer sig, hur svårt det än är.
Tillslut håller man med de som stirrar på en, man bryr sig inte längre, jag bryr mig inte längre. Man kommer till den punkt där man accepterar sig själv, man är inte nöjd, men man accepterar.
Man inser att det inte är så mycket värt att gräma sig för, hur mycket man än vill det så orkar man inte längre, ensamheten kan man klara av, men inte sitt eget eviga gnäll.
Men man blir ensam av att vara sig själv, jag blir ensam av att vara jag.
Men att vara sig själv, det är ju det man ska vara, hur ensam man än blir.
Du ska vara nöjd med dig själv, det är väl så dom säger?
Jag är jag...