Skymmningstid, mörkret sänker sig långsamt över den lilla byn med kullerstensgator och sovande hus.
*Klick, duns, klick, duns* Någan haltar fram på gatan, stannar upp och vädrar i luften. Dimman ligger tät och denna någon går nästan in i någan annan, någon som inte hörs, men däremot sprider en obehaglig doft av sjukdom och smärta.

-Nejmen, goddag Herr Död!

-Nejmen se goddag Herr Svart!

-Hur står det till, Herr död?

-Jotack, bara bra! Hur står det till själv, Herr Svart?

-Jojo, det går väll, ja, jag är ju inte död än!

Hesa skratt blandas ut med dimman och rullar fram på de tomma gatorna

-Och frun? Hur går det med henne?

-Tja, hon lever tyvär hon med, men snart slipper jag henne, jag tänkte åka till sommarhuset för ett slag.

-Nejmen, så trevligt! Men kan ni verkligen lämna affärerna bara så där?

-Jag har ju en del yngre ivrigpojkar som gjärna tar sig an de små lättare sakerna, annars har jag ju Herr Natt, han kan ju det mesta och lever ju verkligen för firman!

-Ja, hur står det till med Herr Natt? Jag har inte hört av han på länge.. Han skulle visst gifta bort sin dotter?

- Jo, den äldre dottern är nu bortgift, med en markgreve, Herr Svält, var det visst han hette.

-Jojo, ja, nog var det Herr Svält alltid... Jag måste nog tacka för vår pratstund, Herr Svart, men tyvärr så måste jag skynda hem nu, vi skulle få gäster vet du.

-Åh, javisst, låt mig inte hindra Er, min vän!

-Nejnej, ingen fara, jag har alltid tid för en pratstund med Er! Men frun blir ju så trilsk när jag inte är i tid.

-Ja, men vi ses då, Herr Död!

-Ja, vi ses då, Herr Svart, tack för pratstunden!

*klick, duns, klick duns*
Båda herrarna försvinner åt varsit håll, och gatan ligger nu dyster och öde. Den som går på gatan nu känner bara dimmans sorgsna ögon i ryggen, känner en doft av död, mörker och gråt i när de går förbi herrarna Död och Svarts korta pausplats.