tiden som
försvinner och döden som
kommer närmare
din säng var trång och din hand vilade tungt på min bara mage
när du vaknade
konstaterade du tyst:
”jaha, så var vi en dag närmare döden”

vi skrattade
men det var inte roligt
det var tiden som försvann

  det blev aldrig något av oss
blev inte mer än en obetydlig
romans utan kärlek

 jag har glömt dig
jag har glömt dig förutom då när jag tänker på dig
då minns jag hur du log
och hur jag inte var värdig dig

 du var en av dom som tiden ger och tar
och egentligen krossade du ingenting
jag var inte heller kär
men det var du som lyste rött

 
jag saknade dig en väldigt kort tid
jag grät inte ens
men när jag tänker på det så minns jag
att jag inte var värdig