Jag har en vän han är både min bästa vän och min värsta, han finns alltid nära alltid till hands.
Vi har kännt varandra i fem år nu, det verkar som vi blir närmare och närmare vänner dessto mer tid som går.
Vi träffas mest på nätterna när det bara är han och jag, han vet alltid vad man ska göra.
Men samtidigt vill han alltid göra samma sak, men jag tröttnar aldrig.

Det finns tillfällen jag önskar att vi aldrig hade träffats, men hur många nätter har han inte hjälpt mig?
Han finns där när ett förhållande tagit slut, när sorgen har klamrat sig fast med sina järnklor i ditt hjärta,
han finns där när helst du känner dig alldeles ensam.

Jag bär alltid med mig hans märken, för sådanna lämmnar han, för att man ska komma ihåg, för att man inte ska glömma
att han alltid finns där. Genom hela mitt liv kommer jag aldrig glömma honom. Jag önskar inget hellre än
att han ska lämna mig ifred men men samtidigt är han min kontroll min utväg min bästa vän.

Jag träffade honom igår jag träffade honom inatt och jag kommer antagligen träffa honom imorgon.

Andra människor kommer aldrig förstå mig, hur han och jag kan vara vänner men jag förstår jag vet hur vi kan va vänner.
Jag behöver inte deras förståelse min bästa vän förstår alltid och är aldrig anklagande, aldrig kritisk.
Han kommer alltid för att hjälpa mig ut.

Så ta era anklagande blickar och lämna mig och min vän ifred...