Vattenpipan var igång alla mina vänner var där, de skrattade de hade roligt de log.
De pratar med mig, men när de pratar med mig låter det annorlunda, det låter tomt.
Jag försöker skratta med i skämten, jag försöker hänga med i disskussionerna
jag gör mitt bästa för att vara med.

Men jag kan inte sluta tänka, jag kan inte sluta sörja, jag kan inte få mitt huvud att hålla tyst.
De börjar märka att jag är frånvarande, de frågar "hur e det Daniel?" "nej det är lugnt" svarar jag
som jag alltid svarar, allt är bra, allt är perfekt. Men för att vara helt ärlig allt är inte perfekt.
Allt är inte bra. Medans ni skrattar åt hur fulla ni var förra helgen eller va de olika drogerna gjorde med era huvuden för nån vecka sen så sitter jag där. Jag sitter där fast i en helt annan värld.

Jag kan inte relatera till era känslor, era problem, eller era skämt. Jag kan inte känna vänskap till er, Jag känner inget alls för att vara ärlig. Det kanske gör mig till en känslokall person. Men det är inte så att jag har medvetet bestämt mig för att inte känna något.

Det bara är så.

Så När ni sitter där och skrattar och ler ignorera mig på samma sätt som jag ignorerar er.

När kvällen börjar lida mot sitt slut så går jag hemmåt, det är bara jag som ska åt mitt håll.
Jag går ensam tittar på stjärnorna, kan inte fokusera eller minnas något som hänt under kvällen.
Jag kan inte komma ihåg va någon sa eller gjorde. jag kan bara minnas den oändliga striden i mitt huvud.
Kanske är jag självupptagen som bara tänker på mig själv. kanske är jag egoistisk som inte lägger märke till er andra.
Men om ni ska va ärliga skiter inte ni i mig lika mycket som jag skiter i er?

Så nu när jag ligger på mitt golv igen blodig ensam och ledsen, bryr ni er egentligen?

Ni kan ta era hycklande krokodiltårar och dra åt helvette för ni skiter i mig, och det gör ni helt rätt i..