(Tom)

\'Titta, där är bröderna Kaulitz!\' skrek någon obetydlig människa och pekade på mig och Bill som kom gående igenom korridorerna.
\'Menar du inte: Bröderna COWlitz?!\'
Bill och jag utbytte blickar, Cowlitz.. Den var ny.
Min blick drogs runt i skolan, och jag kunde inte undgå att märka hur tysta alla blev när vi gick förbi. Några elever började tillochmed viska med varanndra. Men det som irriterade mig mest, var helt klart en av lärarna som gav Bill en, nästan äcklad blick. När jag såg det, ville jag bara gå fram till läraren och smälla till henne på käften.
Att ge Bill sådana blickar var INTE bra, även om han, inte direkt, hade brist på självförtroende, så var han ganska känslig. Men självklart var det någon han inte visade för ällmänheten. Det var bara våran familj som visste om.
Medans vi gick, helt plötsligt, tog någon tag i Bills axel och drog honom bak mot en av skåpen.
\'Nemen hej, Bill.\' sa en tjej som gick i årskursen över oss.
\'Um.. Hej?\' svarade Bill, medans hon släppte honom.
\'Jag ville bara säga att du ser otroligt söt ut idag.\' sa tjejen.
Bill höjde på ena ögonbrynet, och lade sin vikt på ena benet.
\'Verkligen?\' sa han, och jag kunde höra hur lite han trodde på det.
\'Herregud NEJ, ifall det var sant, skulle jag räknas som lesbisk!\' skrattade tjejen elakt.
Det kändes som om hela skolan började skratta, och jag kunde se hur glimten Bill ALLTID hade i sina ögon, slocknade en aning.
Jag stegade fram till honom, men han tittade ändå inte upp från golvet.
Runt omkring oss, skrattade fortfarande de flesta elever, speciellt flickan som sagt det och hennes kompisar.
\'Bill..\' sa jag, försökte få hans uppmärksamhet, men det funkade inte så bra.
\'Bill.. Lyssna på mig, Bill.\' sa jag och försökte få hans uppmärksamhet.
Tjejerna bakom oss, skrattade högre än någonsin, och mitt tålamod tog slut.
Jag vände mig om och skrek: \"Håll käften, jävla unge!\" medans jag slog henne över käften.
Hon slutade genast skratta, och jag vände mig om mot Bill igen.
Långsamt, men säkert, kollade han upp från golvet, och in i mina ögon.
\'Jag hatar när dem gör så..\' viskade han, knappt hörbart.
De var som ett slag i magen att höra honom låta så rädd och ynklig.
\'Vad skulle det där föreställa?!\' utropade en lärare bakom ryggen på mig.
Jag vände mig långsamt om och kolalde läraren rakt in i ögonen.
Han såg helt fullständigt galen ut, och han hade ett av sina tjocka fingrar pekade, rakt mot flickan jag nyss slagit till på käften.
\'Om du ursäktar, men jag måste få snacka med min bror.\' sa jag lugnt, och gjorde en ansats till att vända mig om, men innan jag hann göra det, tog läraren ett stadigt grepp om min arm. Så hårt, att det kändes som om den skulle domna bort.
\'Du tittar på mig när jag pratar med dig!\' fräste läraren ilsket.
Bill ställde sig vid min sida och stirrade ilsket på läraren.
\'Och vad vill du då?\' fräste läraren till Bill.
Innan Bill hann svara, återgick läraren till mig istället.
\'Ni två, tror att ni är så märkvärdiga. Men det är ni inte! Ni är precis som alla andra ungar på den här skolan, lika jobbiga.. Ja, tillochmed jbbigare!\' väste läraren åt oss.
\'Släpp honom.\' sa Bill kort, utan att ta blicken ifrån läraren.
Läraren återgick till att glo på Bill.
\'Och vad får dig att tro att jag lyssnar på dig, din fjolla?\' väste läraren med ett hånflin på läpparna.
Jag ryckte åt mig min arm, som förmodligen hade blivit blå av det hårda greppet, men jag brydde mig inte om det för tillfället.
\'Kom Bill, vi går.\' sa jag.
Utan att släppa blicken från läraren, lade jag min ena arm runt Bills axlar och släpade med honom därifrån.
\'Jag hatar den här skolan.\' informerade Bill.
\'Men den har sina positiva stunder..\' flinade jag.
\'Ja, jag måste hålla med om att det var en riktigt snygg rak höger du gav henne.\' svarade Bill och besvarade mitt flin.
Jag blev återigen allvarlig.
\'Hur är det?\'
Bill suckade.
\'Jag önskar att de någon gång kunde sluta döma efter kläder.\'
Jag svarade inte på en stund, rädd för att säga fel sak.
\'Jag är rädd.. Att de förmodligen aldrig kommer sluta döma dig efter vad du sätter på dig, men om det är till någon tröst, så älskar jag dig, hur du än ser ut.\' sa jag dröjande och gav honom ett litet leénde.
\'Jag älskar dig med, Tomi.\' flinade Bill.
Jag stönade.
\'Jag tror att Tomi, förmodligen är det fånigaste du någonsin kommit på.\'
\'Okej.. Thomas.\' svarade Bill retsamt.
\'Du får tio sekunders försprång.\' varnade jag.
Bill skrek till, och flydde sin kos.
Såklart, kudne jag inte hålla mig till 10 sekunder, så jag började springa direkt efter honom.
Bill var snabb, faktiskt snabbare än jag trodde. Men jag antar att han inte gör sitt bästa under gympalektionerna, dessutom: han kanske bara använder sin springtalang när det gäller livet..
Jag rusade efter honom, och han ledde oss ut till den stora skolgården, om man nu kan kalla det för de.
Det var egentligen bara en stor asfalltsplan, basket. Sedan fanns det två gräsplättar på vadera sida av ingången till skolan.
\'Nu har jag dig!\' veålade jag, och slängde mig över Bill.
Han skrattade till, och vi båda föll ihop i en skrattande hög på marken.
Eleverna runt omkring oss, slängde ogillande blickar på oss, men vi ignorerade dem, jag var upptagen med att kittla Bill, och han var upptagen med att skratta så han kikna.
\'Vänner?\' frågade jag efter en stund.
Bill skrattade.
\'Bröder.\' sa han tillslut, och vi skakade hand, och började sedan skratta igen..