Det är ännu en regnig natt. Sittandes på fönsterkarmen med en ciggarett i handen, lyssnandes på den där musiken ingen borde lyssna på.
Min tankebana tar vid ungefär samtidigt som den alltid gör. en fot på säkra sidan och en fot på frihetens sida.
Ni förstår att sitta i mitt fönster för mig är något spännande lite livsfarligt och samtidigt väldigt säkert.
Jag älskar att sitta där och lyssna på hur regnet smattrar mot mitt fönster, dra ett djupt bloss på ciggaretten och bara andas.

Mina tankar börjar vandra, regnet som så ofta får symbolisera vårat sargade sinne. Vi pratar om regnet på insidan.
Regnet som ständigt gör oss kalla och blöta. Inte blöta så det syns men blöta så att de tynger ner våra tankar.

Och regnet vi sprider omkring oss, på den soligaste av sommardagar så tar vi med oss regnet.
Inte regnet som kommer från himmlen och gör alla lekfulla barn ledsna, utan regnet som finns inom oss.
Vi sätter oss med dem vi kallar vänner, de vi aldrig skulle drömma om att behandla illa, men så fort vi sätter oss
så tar vi med oss regnet.

Jag ser deras tankar börja vandra, kanske tittar de lite extra noga på när jag kliar mig på armarna, kanske lägger de märke till
mina ögon de som aldrig riktigt lyckas fyllas med den där glöden vi hade när vi var små. Den som lever inom oss alla, den som får oss att skratta.
Kanske börjar de fundera på varför jag är så tyst. Kanske kommer de fram till att jag måste ha en dålig dag.
Och kanske redan där börjar mitt regn spridas till er alla, er alla jag aldrig skulle drömma om att göra illa.

Kanske vore det bäst att låta regnet vara gömt, inte låta det färga mig. Men hur gör man det när man bara vill skrika.
När man bara vill gråta. Jag önskar jag inte förde regnet med mig. Mitt regn borde vara mitt och inte erat.

Så när jag sitter där på fönsterkarmen och lyssnar på regnet, och låter tankarna vandra. Så gör jag mitt bästa
Jo ni ska veta att jag gör mitt bästa för att få det att börja lysa klart istället för att regna.
Så mitt regn aldrig mer ska tynga er andra. För det är de ända jag bryr mig om. Jag vill inte att mina regndroppar ska bli era.

Samtidigt som ciggaretten börjar ta slut inser jag att jag fortfarande står på ruta ett, att jag fortfarande inte kommit på hur jag ska gå vidare.
Att jag står och trampar samma mark som för 6 år sedan är ingen nyhet eller hemlighet. Det är bara ett fakta i mitt liv.

Vem vet kanske är det regnet jag släpper ut de där ensamma nätterna på golvet. Vem vet vilken färg regnet på insidan har.
Så när dammarna brister och vi måste släppa ut regnet kanske är det för de bästa? Kanske tar det nån gång slut.

Jag tänker tillbaka på de sex åren som gått undrandes, frågandes. Har det någon gång slutat regna?

Jag tänder en ny ciggarett och skakar lite lätt på huvudet, kanske inbillar jag mig, kanske märker ni inte mitt regn, kanske är det faktiskt
bara mitt.