Jag bär min blomtyngda gren
som en fana över gator och torg.
För bakom kvällshimmeln, så ser
jag att det ligger en sorg.

Det är inte
en ny årstid
det är en ny tid.
Jag
har full lungkapacitet
en ledighet
att andas in frid.

Men under varje stig med nyfött gräs
som jag smyger på med bara fötter
finns djupa mörka rötter
och ett minne av snö.
Där vilar ett hjärtas vinter
som vägrar dö.

Min gren med ljusgröna juveler
räcker
också till er, jag vill räcka
den till er som inte kan sträcka
er mot fönstret
som bryter
fängelsets
skogsgröna tapeter.

Till alla som inte nås av koltrastsång
och doften av lerjord och syren
sliter jag sönder min kokong
och sträcker ut min
blomstergren.