Jag känner sanden mellan tårna. Hör vattnet bryta imot klipporna. Vattnet kommer forsande upp mot mina fötter som går längs strandkanten. Hjärnan går på högvarv. Det känns som att den vilken sekund som hellst skall explodera.
Jag går längre och längre bort. Kommer längre och längre bort från alla jag känner, och alla som önskar att de inte kände mig.
Jag sätter mig ner i sanden. Gräver ner rumpan i den kännt mjuka sanden. Jag kollar ut mot havet, jag ser ingen! Jag vrider mitt huvud lite längs stranden. Jag ser alla. Små myror som spelar vollyboll.
De försökte få med mig i spelet, men jag är för klumpig och omotiverad att vinna, för att kunna vara med. Så jag gick min väg i stället. Och kom aldrig tillbaka.
Ja, om det ändå kunde vara så väl. Att jag aldrig kommit tillbaka. Men nu är jag fast på en ö. En öde ö, någonstans i Danmark. Ungefär 30 distans ifrån Sverige och Göteborg.
Jag ställer mig upp och fortsätter gå längre bort ifrån alla. Jag hoppas på att mitt äckliga jag sitter kvar när jag går iväg. Men nej, jag ser ett par tjocka fötter följa efter mig. Och jag vet att jag har förlorat. Precis som vanligt.