Allt eftersom tiden går flyter du in i vardagen. Tillbaka där jag för vana ser dig som ingen speciell, bara du i min verklighet. Saknaden slår mig i ansiktet men styrkan slår också, hårdare.

Jag minns, på avstånd. Jag älskar dig, då lampan släckts och godnattsagan tystnat. Kanske blev du rädd. Ovanligheten förvandlade kärleken till bedårat kaos.
Borde jag vara arg? Nej. Det räcker med besvikelsen över att du vill vara vanlig, utan mig