Din en gång så klara blick har slocknat
du andas inte mer

Världen har mist en själ
och mor sin livskamrat

I hennes tårfyllda ögon syns förtvivlans tysta skrik
hennes läppar viska sakta Sov i ro

Hennes trötta hand smeker ömt din kind
och sluter dina ögon för gott

Sakta ska hon nu vända om
för att med tunga steg gå livets stig

En stig som smalnar in i trädens skugga
går från ljust till mörkt

Ska hon orka fram till nästa krök
där mossans mjuka matta väntar

Orka fram för att sen få vila
och åter känna din själ mot sin