En text om oss, kan jag skriva det?
En sån där fängslande eller bara ängslande desperat längtan efter frid och ro.
Kanske en paus där vi andas?
Jag har vandrat med dig i tjugo långa år och aldrig någonsin kännt dig.
Det är tufft.
Som jag älskat som jag längtat men du va aldrig min
Inte riktigt.

Nu har allt intensifierats du tungt och jag som åskådare.

Fast på sistone har jag inte hört och inte sett, jag har ställt mig på sidan oförmögen att se att höra.
Jo jag ringer nästintill varje dag men det är inte dig jag pratar med inte dig jag hör.
Jag står utanför.

Du lever ditt liv, du är myndig men När Slutar Man Att Vara Förälder?
Gör man någonsin de, blir man??

Dö inte, det enda största min längtan.
Dö inte.

LEV