Under svart jord; luckras upp av livmodersmystik,
och våra tusen hemliga ögon, vänder sig upp mot natthimlen
För att säga farväl, inför vandringen genom skymningsglipan.
Jag är draken som bor i den väsande tystnaden, födslostönet;
ångestgråten, Jag är modern i ryggraden, jungfrun i hjärtat;
Jag är den gamla kvinnans knarrande ben, under klänningstyget -
som bar mig metallkalla vintrar.

Jag är det tysta lidandet under den mjuka jorden;
Förlåtelsen i likgiltighetens vidunder - dit vi vände oss för råd
då årshjulet gnisslat ännu ett steg.
Under brunnens rostiga metallrör så knarrar den nya tiden -
Upp mot oss i en kopparsmak, föroreningens bitterhet,
vinet spills och sugs upp av svart mark - under fötterna, hudet och gummit på skorna - Jag är natten i högtidsdräkt - den eviga gycklaren,
trehövdad som skökan som bar ett Rom i synd - Bär jag er allihop, en kvinna i varje ansikte, ett barn under varje arm, en röst bakom varje öra.

DET FANNS EN ELD
i vilken jag brann, jag blev torr och flådd, i gammelben, stenen blev het,
JAG KOKADE
i lammfettet jag offrade - jag var gammal då jag hällde, jag blev äldre då det flydde ifrån mig.

Jag var tusen ögon på en helig plats - jag var en röst
för varje spänd blick och varje knarrande ben.
Jag var ett ofött barn utan vilja med själen som gåva. Jag var ett grundvatten av tårar, jag var månen i en tjärn som åt mig kastade ljus.

Och under jorden, så riste jag, som barnet strax under huden -
Och mitt namn som Draken sägs, och jag blir två och tre och fyra,
och jag är er allihop, i hjärtslaget vi delar.