Där satt jag vid busshållplatsen med mina rastafariskosnören
och mitt kortklippta hår,
som skulle förändra min livsstil och bleka sorgen tills den blev så vit att den nästa inte syntes.

Men ändå ville jag bara hoppa framför bevakningskompaniets vita bil och slå på rutan,
skrika - HJÄLP MIG HJÄLP MIG!

Jag blir trakasserad av mig själv.

För när varenda T9 stavelse som på något sätt
blir felstavat till något argt och upprört ord får mig att tänka på alla oändliga gräl vi hade.

Och känslan av att klumpen i magen skulle trilla ut som en njursten ur fittan på mig…

…Det blev något fel på vägen.

Som att jag tänker att någon har gått bort och pilarna blinkar med neonfärger på mig,
i dom tankarna.

Sörjer mig själv, och ilskan blev en hållplats jag inte hittar bort från.

När varje arg blick från umgänget blir som ett slag i magen från dig
Eller när en vän höjer handen ovanför mig för att kunna få klia sig i nacken, och jag förtvivlat kastar mig ned på marken och tar skydd.

Du har kvar dina små bemärkelser på min kropp, fingrarna har bränt så länge på huden så det har blivit stämplar efter dig.

Som att du fortfarande vill bevisa: Du har varit där.