det var mitt fel,
det som hände

du vet,
hur jag lät dig bryta ner fasader som om inget kunde gå sönder på riktigt..

nu blir staden aldrig densamma,
ruinerna sveper förbi

och jag springer fortare

och om du trodde att du kände mig,
var det bara min hud under dina fingrar.
som en svettig lögn,
halkade du in i mig den natten

med
nya ord nerpressade i bakfickan,
jag ville verkligen förstå
jag gör det aldrig

andas ut,
om du verkligen vill veta sanningen,
var jag din hela tiden.

men du höll min hand,
och det var sista gången
för jag vet hur avslut bränner.
sedan du släppte taget har mina armar skakat under kökskranen