Kan man ha en sådan där dag som
liksom inte riktigt fastnar. Jag menar att man då faktist önskar att den tagit slut innan den börjar. Dagen har inte på något sätt varit till obehag förutom just det faktum att den startade.

Idag var en sådan dag. Man vaknade och förväntade sig att vara pigg, men det var man inte. Man glömde i de första andetagen att man spara disken till nästa dag och, så fanns det ju ingen ved inne. Vem vill jazza runt i en nyspräckt dag när det är tolv grader varmt i köket och alla långkalsonger av någon anledning ligger i tvätten. Då, Då förstår man vilken slags dag som givits en och man svär över tvätten och fastnar på en spik i det borttagna golvet och nästan slår ihjäl sig.

Dagen rinner iväg i samma stuk och man stressar till stan för man skulle ju få några timmar för sig själv och handla men telefonjäveln går sönder och ungarna är inte där man skulle plocka upp dom och man springer på 20 minuter genom Coop med andan i halsen och är tacksam för en sån liten sak som självscanning.

Man hinner med en hundradel till godo på systemet och hastar fram ett skruvkorksvin och ut igen och när sedan bilens säkring går sönder och man tvingas köra utan ljus då..
Då säger man liksom av en händelse av eftertänlsamhet att Den här dagen, den..den hanns bara inte med. Och det är mitt fel.

Insikten kommer som ett kvastskaft i rumpan och man nästan hickar av tårar för jag förlorade.
Jag förlorade min dag.

Det ska inte hända igen.