dalar inramade av bergen
min falk som enda ögon ut mot världen
andra platser hjärtat viskade fanns
övningar i harmoni av att studera ugglan
skarpa sinnen med ett öga mot världen det andra vänt innåt
till det egna av universum
lyssna till ugglans intelligens med fötterna i floden, livets vatten
försök att tygla stridshjärtat,
kontrollera revolutionären för att spara mina krafter,
de kommer att behövas.. i annan tid..
länge leve det annorlunda!
med ensamhet som pris, att aldrig ge sig helhjärtat till någon annan
av rädsla.. risken att bli sårad...
vända kinden mot mjukaste ull, sova hos fåren med himmlen som täcke
för att det är lättast så, lättare att älska dom med fyra ben
dansa med hästarna, kasta sig upp i farten och jaga vinden över stäppen
skrika ut det återhållna stridskraften, för att ge plats åt nyfödd styrka
min överlevande kraft i min ensamhet i flocken av tvåbenta
människorna som reste sig och bogar blev axlar
utvecklade invecklad intelligens pågrund av naturens utveckling
...inget annat...
IQ som började förstöra vår empati för omvärlden
sätta oss på pedistal för att någon sa att vi var guds avbild...
men än fanns jag i tiden då vi var ett med jorden
allt fanns för sin egen skull, gjorde vad man behövde för att överleva
tills hemlig vetenskap, överjordens kraft
förde mig, födde mig in i framtidens tidsera
nerputtad i betong kvarter i förorts norden
den finare sorten med gräsplättar och träd
med fiskmåsarnas skrik som lugn för mitt hjärta
hänga knäveck högt i trädens grenar
studera människorna på avstånd med mig själv som enda sällskap
de små, de stora
fortfarande med djuren som de enda riktiga vännerna
de man alltid förstod
dyka in i tevens värld, fara till platser runt världens alla hörn
tills ångesten nästan dränkte mig
världen som uppenbarade sig i sin osminkade sanning
med vår intelligens som försvar dödar vi, lemlestar, köröver, utnyttjar,
våldför... och hånar
våra medvarelser, vårt hem jorden, till och med de av vår egen art...
styrkan i ångesten närde min stridsanda och rebellen blundade och
öppnade ögon till annan verklighet, återfödd på riktigt.. igen.. här...
livet som ständigt givande på samma gång slåendes mig på knäna,
fäller mig till marken..
kämpar med stridyxan
så högt som jag bara orkar hålla den
samtidigt stridandes med omgivningen, mina demoner och ledbruten kropp
det som inte förgör mig när mig, vet jag inte om jag tror på men jag väljer att
lyssna till de orden, de ger exilir till mitt revolutionära hjärta
får mig att inse mer och mer att hur ont de än gör
föds alltid någon ny gnistra även ur de tyngsta epoker
så länge stridsyxan fortfarande finns där... någonstans..
och barrikadernas vind fortsätter att viska
-Delara, Delara, Delara