Alltid när jag av någon anledning nödgats gå den obekvämt långa sträckan från bygden till gården som jag kallade hem hade jag gått över bron som gick över den dånande e6an. Redan som liten hade jag berusats av möjligheten att på ett grymt och våldsamt sätt dö om jag bara velat. Jag gick med handen stödd på räcket och blev yr av höjden och de i 110 km/h framfarande fordonen därunder. Det var underbart. Hade jag bara vågat. Hade jag varit ren i själen och lätt i huvudet. Tänk att få kasta sig ned i avgrunden. Tänk att få slitas i bitar. Mosas. Det extrema hade gjort det passande. För jag är i verkligheten extrem. Men i den svenska välfärdssamhället, där är jag en klen och tvekande varelse, som passar in. Gud vad klyschigt JÄVLA DUSSINDIKTER