Visst var jag tvungen
väldigt väldigt tvungen, det verkar som att jag aldrig lär mig

för visst visste jag hur jag skulle reagera, jag var säker på hur det skulle bli
nu vill jag mest kräkas

jag har problem det där med att sätta gränser
inget blir lagomt och perfekt

antingen är det för snävt
eller så finns inga gränser alls

lagomt nej

jag leker med tanken och får panik av det
verkliga situationer kommer bli katastrof

kanske dags att sluta tänka?