Dom säger att jag är oberörd av det som händer omkring mig, kanske är det sant kanske känner jag inget.
Att jag sällan rör en min, att jag aldrig skrattar, åtminstone aldrig med ögonen.
utan att märka det har känslorna lämnat mig, och allt jag lyckas uppbåda är en falsk imitation
av vad som borde vara där. Jag minns att det var annorlunda en gång, en gång kände jag.
En gång för många år sedan kunde jag känna de ni tar för givet. Känslor..
Ni önskar ni inte hade dem, då hade det varit enklare att handskas med de dagliga motgångarna.
Men är ni beredda att lämna skrattet och leendet bakom er likaså?
Jag gjorde inte det här med flit, de var aldrig min mening att tappa bort mina känslor på vägen.
Men här står jag utan dem, utan att känna vad jag borde känna.

Det är så enkelt, jag ser de på er när vi träffas ni skrattar de kommer naturligt.
Det borde de göra, varför måste jag leta i gamla minnen för att lyckas uppbåda en dålig imitation.
Jag kanske inte ska överdriva jag känner ju faktiskt vissa känslor. Jag är avundsjuk, inte på era framgångar
eller era perfekta liv, jag är avundsjuk på att ni kan le så naturligt. Som om det var något enkelt.

I min värld finns ni inte, ni är något jag inte förstår. Tårarna som rinner på natten finns,
Blodet som droppar från mina fingrar finns, ångesten min livskamrat finns. Men ni är något annat.
Ni är bortom mig.

Förlåt mig, min tankebana skenar som vanligt iväg. Men det är svårt att tänka på något annat när
De ni alltid säger är hur annorlunda jag är. Ni undrar alltid hur jag kan göra alla de sakerna jag gör
mot mig själv, jag undrar hur ni gör för att inte göra sakerna jag gör mot er själva.

Men nu är det dags att fimpa cigaretten och träffa er alla igen, fest är de sagt.
Så jag trär på mig mitt fejk leende och kliver in genom dörren till den värld jag aldrig kommer förstå.