Till minne av en barndomsvän, vet inte om hon lever idag pga hennes missbruk..
tårar rinner kanske parallellt men inte uppåt
Jag minns när vi sågs första gången
vi var på kurs med ett ungdomsförbund
vi blev förlagda i samma stuga
Hon hade ett stort leende
rågblont hår
massor med energi
Vi sågs nästa kurs med
hamnade i samma stuga
många trodde att det var något mellan oss
men vi var vänner bara för jag var för blyg
hon gillade det farliga och vilda
inte det trygga
Kontakten hölls
vi sågs ibland
morsan gillade inte henne
men det är klart hon tålde inga tjejer i min närhet
Hon träffade killar
de var aldrig lugna utan alltid lite konstiga
hon flyttade ihop med en kille i närheten av mig
minns när jag hälsade på
det var alltid supa och festa som gällde hos dem
sedan kom haschet
blev bjuden men tackade nej
såg hur hon började förfalla
från att ha varit en pangbrud
blev hon en pangad brud
mer och mer tom inombords
tappade kontakten när jag lämnade stockholm
insåg att hon var ett sjunkande skepp som sökte sig mot isbergen
för att gnida sig mot faran
många år senare
fick vi kontakt igen
hon hade hamnat på hem på grund av tablettmissbruk
hälsade på en gång
hon hade en kille där med som var skum
det skrämmande var att hon var inte den barndomsvän jag vårdat minnet av längre
hon var bara ett förfallet skal
en uttorkad blomma
där livets vatten runnit ur efter lång vanvård
jag minns vår sista kram
men jag tror inte hon minns mig mer
minns bara första gången vi sågs när jag gick därifrån
och undrade hur kan det bli så fel
drömde en dröm om henne häromnatten
vi satt på några stenar vid stranden
och pratade om när vi var tonåringar
men vad vi sa minns jag inte
bara hennes sorg och tomhet
vet inte om hennes skepp kommit i hamn än eller om hon lyckades sänka sig till slut i förnekelsens och glömskans dimfyllda hav
du var min vän en gång
vet inte vad du är idag
men jag var din vän en gång
vet inte om jag borde fälla någon tår
men jag såg dig aldrig gråta
du log alltid även om dina ögon avslöjade dig
dina tårar rann kanske inte parallellt ner
men de rann inte upp heller
undrar ibland
vart tog dina tårar vägen
eller var det de som dränkte dig inombords?